Nessies Saga: En blogg om mitt skrivande

Senaste inläggen

ANNONS
Av Nessie Ludanyi - 25 april 2013 12:31

Du är värdelös. 

Du kommer att hamna i helvetet. 

Ingen vill ha dig.

Du ljuger hela tiden. 

Du är ond. 


Ångesten skär in i henne. Hon tar försiktigt rakbladet och stryker det mot sin lena hud. Tanken att få rispa upp den gör henne yr av längtan och hon greppar genast tag om bladets vassa del och trycker in det i ena armens hud. När det går hål och hon ser blodet, känner hon ett lugn, ett lugn hon bara kan känna när hon har skurit sig. Det är ett skönt lugn. Ett underbart lugn. 


Hon har skurit sig regelbundet i nio år. Redan som tolvåring lärde hon sig rakbladens makt och att man kan få energikickar och lugna den värsta ångesten genom att rispa upp huden. Idén hade hon fått från en tonårsfilm, där huvudpersonen använde sig av en sax för att få det röda blodet att rinna längs armen. På film hade det sett så befriande ut, nästan vackert. Hon fascinerades av det och kunde inte låta bli att prova det själv. Sedan var hon fast. 

Hon är i badrummet och tar en bit papper för att torka av blodet. Det tar ett tag innan det slutar rinna. Hon känner hur ångesten i bröstet sakta börjar att krypa tillbaka, som den alltid gör när hon precis skurit sig. Hon bestämmer sig för att skölja ner den med några tabletter, för att domna bort hjärnan och försättas i det där tillståndet av lugn som hon älskar. 


Hennes hjärnspöken har hörts extra mycket idag och torterat hennes inre större delen av dagen. När kvällen kom orkade hon inte längre och tog till rakbladen, som hon bara försöker använda i nödfall. Den senaste tiden har det dock blivit väldigt mycket. Hennes kontaktperson från psykavdelningen på sjukhuset hade bekymrat tittat på henne när hon tagit mod till sig och sagt att hon skurit sig en del. Att skära sig betyder inte tillfrisknande. Det betyder inte att man är redo för livet. Det betyder ingenting, förutom ett svek mot sig själv. Och hon hade kommit långt i behandlingen och så får detta henne att ta flera steg bakåt. 

Hon tittar sig i spegeln efteråt. Många tycker hon är rätt söt, själv ser hon bara ett monster, någon värdelös som förtjänar att dö. Hon har skogsgröna ögon, sådana som man kan gå vilse i, så klara, mörka och mystiska är de. Hennes röda hår lockar sig kring det hjärtformade ansiktet och fortsätter ner till axlarna och vidare ner mot brösten där det stannar av. Hon är ganska smal, liten i kroppen. Taniga ben, taniga armar, tanigt allting. Ibland önskar hon att hon hade kurvor och kvinnliga former, men tyvärr har hon inte begåvats med det. Hur hon än gör så ser hon alltid sådär tanig ut. I högstadiet brukade hon bli retad för att hon var sådär smal. Trots att det var längesen nu har hon fortfarande inte kunnat glömma klassens kommentarer och blickar på henne. De är så smärtsamma och gör så ont ännu. De fick henne att känna sig naken inför dem, utblottad. Hon kan inte minnas vad som var värst, kommentarerna eller blickarna. Båda sved. 


”Lovisa, är du okej?” 

En röst hördes på andra sidan badrumsdörren. Det är en röst med en lätt oro i sig, som får henne att må lite illa. Hon hör att det är John, hennes pojkvän. De är hemma hos honom och rakbladen har hon haft med sig som en trygghet, en trygghet John inte har någon aning om att hon har. Att berätta för honom att hon brukar skära sig tar liksom emot alldeles för mycket. Han skulle bli så ledsen. Och besviken. Titta på henne med den där blicken hon inte vill att han ska titta på henne på. Det räcker med att han vet att hon har en kontaktperson och går på psyket ibland. Eller psykosvården, som det egentligen heter.  När hon berättade för honom att hon var tvungen att gå dit ibland för att hon ska må bättre, så fick han den där oroliga blicken hon inte tycker om. Det var ett halvår sedan nu och han har ännu inte slutat titta på henne på det där sättet. Skulle rakbladshemligheten komma fram, vet hon inte hur han skulle titta på henne egentligen. 

”Ja...”, får hon fram med en raspig röst. Hur länge har hon suttit här? Det är som om hon glömde bort tiden. 

Hon reser sig upp, gömmer rakbladen i behån och torkar av resten av blodet så mycket hon bara kan. Sedan sätter hon på sig tjocktröjan hon hade med sig in. Hon kan känna hur det klibbar under den, där hon skurit sig på vänsterarmen. Det är ingen skön känsla. 

”Hej”, säger John när hon öppnar badrumsdörren. ”Vad gjorde du där inne så länge?” 

”Hemligt”, svarar Lovisa och ler så att han inte ska ana något dumt. Hon ger honom en puss på munnen. ”Det är ingen fara, jag mår bra.” Bäst att lägga till det där sista. Det brukar göra honom lugn. 

”Säkert att du mår bra? Du var där inne rätt länge.” 

”Jadå, jag är säker. Kom nu.”

Hon tar tag i hans hand och leder honom genom hallen in till hans pojkrum där hon stänger dörren o m dem. Rummet är typiskt ”killigt”, med blå tapeter och mörka trämöbler. Det doftar precis som John gör, en lukt hon inte kan beskriva. Lukten av trygghet, kanske? Hon känner sig verkligen trygg med John, men hon kan inte berätta allt för honom. Inte om det allra mörkaste hemliga. Det är knappt att hennes kontaktperson på psykosvården får reda på det. 

John är hennes första pojkvän. De har varit tillsammans i evigheter, eller åtminstone sedan slutet på gymnasiet. Det är snart tre år sedan de båda tog studenten. John bor kvar hemma och Lovisa har mer och mer flyttat in i hans föräldrars hus. De bor i en förort till stan och Lovisa trivs mycket bättre där än hemma. Men det har sina förklarliga skäl. Hemma har helvetet brakat lös, med föräldrar som bråkar och som är så upptagna med sig själva att de struntar i om Lovisa är död eller levande. Hon är deras enda barn och det är alltid hon som fått hamna i kläm för deras bråk. 

Egentligen borde hon flytta hemifrån. Lovisa har inte råd med det. Hon önskar att hon och John kunde flytta ihop. Skaffa en lägenhet i stan och slippa pendla in från hans föräldrar. John trivs dock bra hemma och vill inte gärna flytta på sig förrän ”han verkligen måste”. Dessutom tjatar han hela tiden om att ska de flytta ihop så behöver båda inkomst och än så länge är det bara han som har ett jobb. Lovisa är sjukskriven, redan innan hon börjat jobba. Hon har inte ens haft sommarjobb. Ingenting kunde hon få när hon förtvivlat sökte sommaren innan hon blev sjukskriven. Det har snart gått ett år, ett år av rastlöshet och ångest över att gå dragandes hemma. För hennes föräldrar, som tjänar så lite på sina jobb, har hon blivit en börda. Det är lättare att bo hos Johns familj, där är allting så mycket enklare. Föräldrarna är mer välkomnande mot henne och låter henne gå som hon vill hemma hos dem, utan att någon tjatar på henne att ”hon ska sluta vara så löjlig och skaffa ett jobb”. 

De är inne på Johns rum nu och sätter sig i den gamla nersuttna soffan som står längs ena väggen. Mitt emot på andra sidan rummet har han en stor platt-tv med ett spel på. Hon tar ena kontrollen, ger han den andra och de sitter i tystnad. Att spela spel är någonting Lovisa tycker mycket om. Speciellt med John. De två har tv-spel som ett gemensamt intresse och just nu är det ett bilspel som spelas. Genom att tävla mot honom i kampen om vem som vinner, kan hon tänka bort sina röster med hjälp av tabletterna och det som svider så på hennes arm. Det som han inte får se. Hon behöver inte tänka på hur ont det gör när hennes röda bil svänger in på mållinjen, långt före hans. 

”Mål!” säger hon och skrattar, medan hon knuffar till honom i sidan. På ett vänskapligt sätt förstås. 

Han ler. 

”Du vinner ju hela tiden!” John lägger armen om henne. 

Och plötsligt, där och då, kommer rösterna tillbaka igen. 

Du är värdelös.

Du är ond. 

Du bara ljuger.

ANNONS
Av Nessie Ludanyi - 24 april 2013 21:16

Lovisa är 21 år och har inte kommit så långt i livet som hon velat. Hon har inte kommit någonstans alls. Istället för att vara den där glada, friska ungdom som hon borde vara, är hon istället plågad av röster som sitter i hennes huvud och bestämmer. Det där stora svarta tar över henne och hon har svårt att leva ett normalt liv. 

Pojkvännen John vet att hon inte mår bra, men han vet inte hela sanningen om henne. Det gör för ont att berätta. Lovisa skäms och tycker att det är jobbigt. Hennes bästa kompis Malin vet ingenting. De enda som borde veta är hennes kontakter på psykosvården i den stad hon bor i, men även för dem döljer Lovisa mycket av sina hemligheter. Ingen ska få komma under hennes skal, för där är hon som sårbarast. 


Denna novell är Lovisas kamp för överlevnad mot sig själv och sin hjärna. Hjärnspöken är en novell baserad på en sann historia och jag hoppas att Du kommer tycka att det är intressant läsning! 

Följ bloggen med Bloglovin

Follow on Bloglovin

Om Mig

 

 

Jag heter Nessie och är 22 år. Jag älskar att skriva och har gjort det så länge jag kan minnas. Jag driver bloggen Nessies Sims, så gissa om jag är Sims-tokig! Här kommer jag att lägga ut noveller, sagor, med mera som jag skriver. Välkommen!

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2013
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Allt som skrivs på bloggen är mina texter och får inte kopieras. Stöld av texter kommer att polisanmälas. 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se